Blodrött hav

Jag ser i svart och vitt

Sikten är sedan länge skymd

Förlorad ute på vidsträckta vatten

Med hål i skrovet och revat segel

Himlen stänger sig ovanför mig

Moln hopar sig i hotfulla skepnader

Detta skrämmer mig, men fascinerar mig oerhört

Hoppet slukas, livet dräneras, drömmar mördas

Allt som någonsin har betytt något

förlorar sitt värde, sin egentliga mening

Jag vet inte var denna skuta kommer föra mig

Men ändå hoppar jag inte överbord

Jag vill inget hellre än att komma härifrån

Men likt en cysta klänger jag mig fast

Rädd för vad som kan hända, rädd för det okända

Ångest i tusenfald, psykisk tortyr i dess renaste form

Inget land är i sikte, inget hopp skymtar

Molnen blir allt fler och fler och tätare för var dag

Sikten är lika med noll, lönlöst att ens försöka

att se ljuset i tunneln, någon form av räddning

Därför sitter jag fast i denna båt

M/S Undergång, de fördömdas skepp

Aldrig når jag grundet, slutet av färden

Jag seglar i ensamhet på ett oroligt hav

Tankar kring död och evig sömn hemsöker mina nätter

Desperationen har tagit ett fast grepp kring mig

Men likt en cysta sitter jag fast i den befläckade relingen

Fördömd att för alltid segla på detta blodröda hav